Kvinnor på väg i Istalif

Det är kväll. Kuchikvinnorna är på väg hem. Hela dagen har de tillbringat vid foten av Paghman-bergens över 4000 meter höga toppar, klättrat över de branta kullarna, rivit det torra, sega gräset, och brutit taggiga riskvistar till bränsle, djurfoder och tätning av draghålen. Hösten är i antågande och vinden kommer snart att bli kall på slätten där de bor i sina tält. De har rastat i skuggan av ett träd i kanten av en druvodling. De har haft matsäck med sig, bröd och vatten, kanske en bit torkat fårkött och ett par klasar med små, söta druvor – det är den tiden nu. De har pratat och skrattat. Det har varit en bra dag, skörden är god, och därför är deras vandring lätt, trots de svällande säckarna och de trötta kropparna. De rör sig lätt trots bördan. Deras klädsel är färggrann, typisk för Kuchi. Folkstammen Kuchi är nomader, namnet betyder "de som flyttar" på persiska. På våren drar de upp i bergen för att söka bete för sina hjordar av getter, får, åsnor och kameler. På hösten återvänder de söderut till sina övervintringsläger. Längs färdvägen bjuder de ut varor. De transporterar, köper och säljer. I sin färgglädje påminner de om andra resandefolk. De är kända för sina vackra vävnader, mattor och kameltäcken, sina brokiga kläder och smycken av silver och lapis lazuli. Under krigen tvingades Kuchi på flykt, deras traditioner hotades och många tvingades bosätta sig. Några familjer slog läger på Shomalislätten norr om Kabul. Det är där, på vägen ner från byn Istalif, som kvinnorna på bilden går. Bildens blåsvarta bakgrund, bakom den dammiga flocken av får och åsnor på backens krön, utgörs av den tretusenmeterhöga bergkammen som avgränsar Shomalislätten från Hindu Kush i öster. Kvinnorna har fyllt sina svällande säckar till bristningsgränsen. Det är verkligen inte några latmansbördor de balanserar på sina huvuden. Av gången, hållningen och klädseln att döma är de unga eller i den yngre medelåldern. De bär inte burka, men de skyddar sitt ansikte från granskande och ovälkomna blickar. De fem unga männen som kommer kvinnorna till mötes rör sig ledigt uppför backen. De är lokala bybor på slätten, grannar till Kuchi. Mellan dem och Kuchikvinnorna finns murar, lika gamla och bastanta som de lermurar som löper längs vägen och "skyddar" gårdarnas kvinnor från vägfarares ovälkomna blickar. Männen kommer inte att titta direkt på kvinnorna när de passerar, men de kommer att snegla lite förstulet på dem. Kvinnorna kommer att vända bort sina ansikten, dra för huvudduken, men inte mera än att de också kan snegla, utan att det märks. Männen är uppspelta, de har mött andra män nere på andra sidan landsvägen. Där har de hetsat kamphundar mot varann och satsat en slant på segraren. Sedan har de spelat fotboll. Nu är de på väg hem till byn och den väntande måltiden som kvinnorna bakom gårdarnas lermurarna har lagat till. Männen går oblygt vid sidan av varandra och drar sig inte för att uppta mer än halva vägbredden. Så gör inte kvinnorna, de går på led, bakom varandra, nära vägrenen. Männen känner väl till Kuchifamiljerna som bor i tälten nere på de torra fälten där det inte längre finns bete för djuren, och som allt oftare kommer upp på bergssluttningen för att repa foder och bränsle. De gillar det inte, för det är deras reserv av djurfoder och bränsle som går åt, men de vet också att nöden kan drabba dem själva när som helst, och att det är viktigt att dela med sig. 17 oktober 2008