Makaber siesta i Mazar-e Sharif

Längst bort där gatan slutar ser man toppen av kupolen och minareterna på det berömda grav-monument över Hazrat Ali, profetens svärson som var gift med hans yngsta dotter Fatima. Den fjärde kalifen mördades visserligen långt härifrån, i Irak år 661, men enligt legenden lades han på en vit kamelhona som åtföljd av hans anhängare vandrade tills hon stupade just här i Mazar-e Sharif, där nu Ali vilar under sin kupolprydda grav, stadens stora sevärdhet och ett pilgrimsmål för landets muslimer. Mazar-e Sharif betyder ”den stora vallfartsorten, den ädla graven”. Vilar gör också kvinnan i bildens förgrund, och hennes lilla spädbarn. De har var sin liten kudde under huvudet. Trottoarens mönstrade gatusten är säkert hård. Den runda plåtskålen, som liksom fullbordar triptyken över deras huvuden, ser ut att vara tom, men dess budskap är ju otvetydigt. Dock inte mera pockande än att kvinnan som just passerar avstår från att skänka en skärv och nöjer sig med att föra handen mot ansiktet i en gest av, låt oss anta att det är empati, om inte det så kanske ömkan, om inte det så kanske förskräckelse, men inte avsmak eller avsky. Vore det en ovanlig syn skulle hon säkert stanna upp i all sin medmänsklighet och bjuda på omsorg. Vore det en vanlig syn skulle hon nog bara gå förbi, registrera men inte se, notera men inte reagera. Det är varken eller. Bara sånt som förekommer. Vore det inte för den gest som kvinnan i vitt kostar på sig, skulle vår sovande moder och hennes lilla barn lika gärna kunnat vara osynliga, för ingen annan verkar ha lagt märke till dem. Inte mannen som säljer bananer, inte heller ynglingen som försörjer sig på att fylla andras vattendunkar med vatten. De tittar bort eller rör sig bort, kvinnan i svart som just har passerat ser sig inte om, inte heller pojken som följer henne. Gatan som kvinnan ligger på är en av fyra som möts just vid Alis gravmonument och delar stadens centrum i fyra kvadranter. Mazar-e Sharif är en modern stad. Mausoléet är visserligen drygt 500 år gammalt (Alis grav har flyttats flera gånger under historiens lopp), men det mesta av den gamla handelsstaden har förfallit och byggts om, och det mesta av det man ser i dag har tillkommit de senaste femtio åren. Jan Myrdal som passerade här i slutet av 1950-talet skrev i sin bok Resa i Afghanistan1: "Ty det rivs. Nya gator rutar rätlinjigt upp en stadsplan. Nya byggnader, strikta i formen... Stadssaneringen har gått fram över staden som en tyfon.... Breda gator och ordentlig gatubelysning." Han tillägger missbelåtet: ”Pilgrimsindustrin kräver mark.” I dag är Mazar-e Sharif en stor stad, den norra regionens största. Här finns breda avenyer kantade av marknadstånd och butiker, tehus, matställen och små verkstäder. Mazar är inte bara en vallfartsort och ett pilgrimsmål, det är en handelsplats och en krämarstad, men också en garnisonsstad. Här ligger basen för den svenska garnison som på ISAFs uppdrag skall garantera säkerheten i fyra av de norra provinserna, och som bemannas av svenska och finska soldater2. Här finns också ett stort militärflygfält och ett modernt fältsjukhus. Här finns rika och fattiga, och här finns kvinnor som tvingas tigga på gatan, en utmaning så god som någon. Varför har hon lagt sig just där, som träffad av husets spetsiga hörnskugga, varför just i solgläntan som gör henne synligare och förstärker reliefen på den slitna och trasiga, blå burkan. Kanske bara för att det är lite varmare där, för att hon månar om barnet. Kanske för att hon vill bli sedd. Vem skulle bry sig om hon satt sig som alla andra uppe vid husväggen, i skuggan, och dragit upp benen under burkan så hon blev till en säck med toppknut. Kanske har hon helt enkelt blivit avlämpad här, där hennes vita kamelhona stupade. Kanske väntar hon på sitt mausoleum. 1 Resa i Afghanistan, utgiven 1960, nytryckt i En bok för alla, 1986) 2 International Security Assistance Force (ISAF) är en insats som leds av Nato på uppdrag av FN:s säkerhetsråd. Beslut att utöka de svenska truppinsatsen togs av regeringen den 13 november 2008. 25 oktober 2008